Det här är en känsligt ämne jag kan skriva mångamångamånga sidor om. Men för att göra det kortfattat så var det de värsta i HELA mitt liv. Och då kan ni ju tänka er hur hemskt det var.De som provred kom på fredagen och han åkte redan på onsdagen. När vi fick beskedet visste vi att tiden kvar med Kaye var väldigt liten. Snälla Rebecca (Kayes ägare) lät oss följa med till henne och åka med Kaye för han skulle åka till ägarna på onsdagen och sen besiktas på torsdagen. Han gick igenom utan anmärkning och vi fick rida en sista gång och jag minns det som igår... Jag red först Kaye, Erin red Rebeccas häst och Rebecca hennes syrras häst. Det regnade och vi red mest i skritt, det blev lite trav och galopp. Ett litet hopp över en vatten pöl <3. Efter halva ridturen fick vi byta och jag trodde helt ärligt att det var sista gången någonsin jag satt på ponnyn. För att inte tala om bilturen till de nya ägarna, grät hela vägen dit .. Sen då vi väl var framme kunde tårarna inte sluta rinna.. Det jag minns var att vi fick leda runt honom lite och så och han hade en stor blå rosett kring halsen för han var till en flicka i födelsedags present sen att jag var jättekissnödig och dom itne hade någon toa. Men då vi lämnat honom minns jag en gnäggning och när jag kollar bakom mig ser jag Kaye sticker ut huvudet. Det gjorde så ont det kändes som jag övergivit honom. Och det var precis vad jag hade gjort.  Om man kunde läsa i framtiden hade det där inte varit Kayes nya hem!.. Fleraflera månader efter kunde jag fortfarande gråta när jag skulle sova. Jag orkade inte hålla tårarna inne, saknaden var för stor. Sen en gång efter 4 månader hälsade vi äntligen på honom. Men det var en upplevelse jag aldrig skulle glömma. Oj vad vi blev chockade, grät och grät. Allt jävla jobb vi lagt ner var borta. Ridningen var på ruta ett. Ponnyn vantrivdes och ***********. De som hade stallet blev helt chockade då vi höll på med honom, helt lugn när vi masserade honom som vi alltid hade gjort efter varje ridpass. Ingen vågade knappt leda honom och han var jätteosäker i sig själv. Han hade slitit sig ur boxen flertal gånger och skavskavskav. Attackerade alla! En sak som inte gjorde grejen bättre var att jag fick reda på en massa grejer som jag inte vill lägga upp på bloggen. I vilket fall när vi åkte hemåt så var det inte kul. Nu var det värre än nånsin att åka ifrån honom. Då grät jag varje kväll efter jag var så himla orolig över honom.. Vi hann inte göra så mycket förrens han kom till en fodervärd. Där är han idag med och har det toppenbra! De har jobbat upp hans muskler och så igen! Vi har jättebra kontakt! Så vi vet att han har det superbra nu! Så det känns jätteskönt att  inte behöva vara orolig. Nu känns det som jag släppt honom lite och "gått vidare" för jag vet liksom att han har det så bra!